Brist på kompetens – men ingen plats för den som vill lära sig?

Vi pratar ofta om kompetensbrist i Sverige. Företag hittar inte rätt kompetens. Branscher behöver fler utbildade medarbetare.

Samtidigt dyker de upp med jämna mellanrum i våra flöden på sociala medier.

De där inläggen som gör ont att läsa.

En förälder, en blivande elev eller någon annan anhörig som desperat försöker hitta en praktikplats åt en person som vill utbilda sig till ett yrke.

Utan praktikplats – ingen utbildningsstart i detta fall.

Förra veckan såg jag ett liknande exempel från motorbranschen.

Och då måste vi våga ställa frågan:

Har vi verkligen kompetensbrist – eller har vi brist på fungerande vägar in i branscherna?

Ska sociala medier vara sista utvägen?

Det är något som skaver när sociala medier blir sista livlinan för den som vill utbilda sig till ett bristyrke.

Missförstå mig rätt. Nätverk är viktiga. Kontakter är viktiga. Att själv visa initiativ och kontakta företag är också en värdefull del av vägen mot arbetslivet.

Men ska möjligheten att påbörja en yrkesutbildning verkligen vara beroende av hur stort kontaktnät eleven eller elevens föräldrar råkar ha?

Vad händer med den som inte har föräldrar med rätt kontakter? Den som är ny på orten? Den som kommer från en helt annan bransch? Eller den som helt enkelt inte är särskilt bra på att sälja in sig själv till företag innan utbildningen ens har börjat?

Att involvera eleven i sökandet är inte samma sak som att överlåta hela ansvaret på eleven.

Vems ansvar är egentligen APL-platser?

Här kommer vi till en fråga som behöver diskuteras mer.

På Skolverkets hemsida står följande text:

Vem ansvarar för att skaffa apl-platser till eleverna?

”Inom alla skolformer där apl anordnas är det huvudmannen som ansvarar för att skaffa apl-platser och för att det arbetsplatsförlagda lärandet uppfyller kraven som finns för utbildningen.

Källor: 4 kapitlet 12 § och 6 kapitlet 4–5 §§ gymnasieförordningen, 4 kapitlet 8 § förordningen om vidareutbildning i form av ett fjärde tekniskt år och statsbidrag för sådan utbildning samt 2 kapitlet 27 § förordningen om vuxenutbildning”

Över 30 nej – vad säger det om dimensioneringen?

Utbildningsutbudet ska förhålla sig till arbetsmarknadens behov och det finns sedan några år tillbaka tydliga ambitioner om regional planering, dimensionering och samverkan.

Därför blir exemplet intressant.

Om en person kontaktar över 30 företag inom den aktuella branschen och samtliga säger nej, behöver frågan kanske lyftas från individnivå till systemnivå.

Varför säger företagen nej?

Har de inte möjlighet att handleda?

Har utbildningsanordnaren tillräcklig kontakt med företagen?

Finns det för få APL-platser i förhållande till antalet utbildningsplatser?

Har arbetsgivarna varit delaktiga när utbildningen planerades?

Och kanske den mest obekväma frågan:

Om det lokala och regionala arbetslivet inte kan eller vill ta emot elever – hur väl fungerar då den samverkan som utbildningen ska bygga på?

Det behöver inte betyda att det saknas ett kompetensbehov. Ett företag kan mycket väl behöva rekrytera men samtidigt uppleva att man saknar tid, handledare eller resurser för att ta emot en elev. Men även det är viktig information.

För kompetensförsörjning handlar inte bara om att konstatera att ”vi behöver fler”.

Vi måste också skapa förutsättningarna för att dessa människor ska kunna bli de kompetenta medarbetare som branschen efterfrågar.

Människan

Sedan finns den del som kanske berör mig mest.

Tänk dig att du verkligen vill lära dig ett yrke.

Du söker en utbildning. Du är motiverad. Du börjar ringa företag.

-Nej.

Du ringer nästa.

-Nej.

Och nästa.

-Nej.

Efter tio försök fortsätter du.

Efter tjugo fortsätter du fortfarande.

Efter trettio har du fortfarande inte fått någon som säger:

”Kom hit. Vi ger dig en chans.”

Vad gör det med en människas självförtroende?

Vi pratar gärna om motivation hos elever, om ansvarstagande, om drivkraft och vikten av att själv vara aktiv.

Men det finns en gräns för hur många stängda dörrar en människa ska behöva möta innan vi måste sluta fråga vad individen kan göra annorlunda och i stället börja fråga vad vi som system behöver göra bättre.

För bakom orden, kompetensförsörjning, dimensionering, samverkan och APL finns det en människa.

En människa som säger:

Jag vill lära mig ert yrke. Jag vill in i er bransch. Ge mig chansen.

Om svaret efter 30 försök fortfarande är nej samtidigt som vi fortsätter tala om kompetensbrist, då tycker jag att vi har anledning att fundera.

Frågan kan inte bara vara hur vi ska få fler människor att söka sig till våra bristyrken.

Vi behöver fråga oss hur bra vi faktiskt är på att öppna dörren när de väl knackar på även om vi för stunden inte har ett rekryteringsbehov.

Kotz Utbildning AB stöttar gärna företag i att utveckla sitt arbete med att ta emot APL-elever på ett sätt som på sikt underlättar sin kompetensförsörjning.